Nu är det mörkt när man åker till jobbet och när man kommer hem. Men julens ljus runt om i stugorna sätter sig som en vacker bild på näthinnan. En sådan där som man inte kan ta kort på utan bara njuter av direkt och som bara finns där just nu, just där.
De senaste veckorna har varit hektiska, familjen har varit sjuk, även jag, men jag har drivits av att det finns de som slåss mot betydligt större motgångar än mig själv som behöver hjälp. Efter att ha sett Kalla Faktas dokumentär "avslag till varje pris" om hur LSS-hanteringen i Sverige fungerar och efter att vi börjat skrapa på ytan i hemkommunen, blir jag mörkrädd. Vart är vi på väg då fler och fler kommuner tvingas att komma på genvägar för att få budgeten att gå ihop och tjänstemän troligen pressas att ta beslut som de egentligen inte vill och vet är helt fel? Beslut som gör så att andra människor drabbas om och om igen, tills de är så svaga att de inte orkar kämpa emot längre! Jag har gråtit många gånger de senaste veckorna, efter att jag har läst och hört berättelser från familjer som lever i en konstant oro och känsla av hopplöshet. Dessa familjer är inga främlingar, det är vänner till mig, som inte vågat säga något, inte vågat berätta, eller har försökt men ingen har orkat lyssna.
Om vi inte börjar lyssna till de som drabbas av de beslut som vi som politiker tar, varför är vi då politiker? Det måste vara dags för förändring i Sverige och i Sala. Vi måste orka bry oss, det finns många som gör det, men de är få i jämfört med de som inte gör det och de orkar inte arbeta ensamma i det tysta för evigt.
Vems fel det är? Troligen allas! Mitt, ditt och alla andra som går med på att det ser ut som det gör och inte orkar bry sig om att göra något åt det eller ger oss för tidigt för att det kommit något nytt att ta tag i. Idag väller rapporter in om missförhållanden både här och där. Det är bara att välja vilket som ligger en närmast till hjärtat.
Ju äldre jag blir, ju mer information jag får om hur saker och ting fungerar och inte fungerar, desto mer inser jag att inget kommer att ändras om jag inte bryr mig om att hjälpa andra. Fördelen med att hjälpa till är att det ger en tillfredsställande känsla av att leva. Plötsligt börjar man se ljusen i stugorna runt omkring i mörkret, man ser vad andra gör, och får energi som man inte trodde fanns. Vissa kallar det passion, andra kallar det medkänsla. Jag kallar det meningen med livet! Och jag tror att det är just det som är de utsatta familjernas drivkraft. Att få se sina nära och kära må bra, även om det går ut över de själva.
Idag kom även rapporten om hur Sveriges skolor rasar i PISA, vi är nu bland de sämsta länderna i västvärlden på läsförståelse och mattematik. Återigen blir jag mörkrädd! Sen går jag till mig själv, tänker hur ska vi lösa det här då? Tar upp boken och lägger mig bredvid min dotter och tar mig tid att tillbringa en underbar kväll med den som betyder mest. Vi läser en bok tillsammans, skrattar och njuter av varandras sällskap. Sen somnar hon sakta medan jag läser den andra boken. Det är så lätt att peka på alla fel som finns, och missa vad man själv kan göra för att dra sitt lilla strå till stacken. Att analysera om det saknas välutbildade lärare, pengar och för stora klasser, fel betygssystem, fel utbildning för lärare, mindre kvalitet är ganska lätt. Tror dock att sanningen ligger långt ifrån analysen. Jag tror i min enfald att allt är kuggar i ett stort klockspel som är länkade till varandra. Kraven på att vara förälder är högre nu än förut, kraven på att vara anhörig är större nu än förut, kraven på att vara tjänstman inom kommun har ökat, inte minskat, kraven på att vara arbetstagare har ökat inte minskat, kraven på att vara företagare har ökat inte minskat, kraven på att vara en "god medborgare" har ökat inte minskat, kraven på att vara en bra lärare har ökat inte minskat. Men det har gjort att de som inte uppfyller kraven, hamnar bredvid och är vi säkra på att kraven är rätt ställda? De som har förespråkat individens rätt att välja har nu valt åt individen, de som har förespråkat allas rätt till lika behandling har nu gått med på att glömma vissa grupper. Vi är alla medansvariga till detta! Frågan är väl hur vi kommer ur det? Att det nu finns fler som hamnar utanför är tydligt, det innebär i förlängningen större kostnader på samhället i helhet, än de besparingar som gjorts på utvalda grupper som inte passar in i formen.
Jag vet att ljuset kommer, det gör det varje år i alla fall så länge som solen lyser och det gör den varje dag, även om vi inte ser den. Det är dags att stanna upp, bromsa, tänka till, slå alla kloka huvuden ihop och gemensamt arbeta för att hjälpa varandra må bättre, gå till oss själva och tänka vad kan jag göra. Om majoriteten av oss väljer den vägen, kommer det att lysa i fler stugor nästa vinter, och fler kommer att se det vackra i vår omvärld. Att varje enskild människa är unik på sitt sätt och har kvaliteter som kanske inte framgår i en PISA undersökning, att den som känner sig uppskattad för sin storhet ger ringar på vattnet och att 5 myror är fler än 4 elefanter. Du duger som du är, du har kvaliteter som kan hjälpa någon att må bättre, du är inte sämre än någon annan, du är du och det räcker långt vare sig du är arbetslös, föräldralös, kommunalråd, fotbollsproffs eller statsminister. Räck ut en hand till den som faller, ge bort något som du inte längre behöver, ring en vän som är deppig, ställ lägre krav på din partner, säg hej till en anställd som du knappt träffat, svara i telefonen när farmor ringer igen, lägg rapporten åt sidan och läs en bok med din dotter! Då har du gjort dagens goda gärning och tagit ett stort steg för mänskligheten =)
God natt och God Jul Sala och Sverige! Låt oss ta oss ur det här mörkret tillsammans!
Mvh, Hanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar