När jag var liten tillbringade jag väldigt mycket tid med min farmor och farfar då mina föräldrar arbetade eller roade sig. Farfar lärde mig allt om fotboll, om Pele, om världen och lekte med mig och min syster. Vi lekte bibliotek, affär och spelade fotboll och dansade till Vikingarna och Owe Törnqvist. Farmor såg till att vi fick mat, ritade teckningar och lyssnade och frågade vad farfar hade hittat på för tok. Hon lärde oss att man skulle ställa sig upp i bussen om någon äldre kom på eller någon som var gravid och genom att både hon och farfar hade många bekanta fick vi även se hur de förde sig bland folk, som farfar sa. De lärde mig de tre viktigaste orden, tack, hej, hejdå... De lärde mig att om man är trevlig mot folk så är de oftast trevliga tillbaka. Är de inte det, så var lite extra trevlig bara på "pin chi", sa farmor. Om vi gjorde något tok så kunde farfar bli arg, riktigt arg, men lika kort som stubinen var var dynamiten. Det gick över lika fort som det kom. Jag är idag fruktansvärt tacksam för att jag fick lära känna mina farföräldrar så nära inpå livet. De har alltid ställt upp på mig och lärt mig det viktigaste i livet, att bry sig om andra och sig själv. Det är kombinationen som gör det! Om man bara bryr sig om andra, förlorar man sig själv och tappar självförtroende. Om man bara bryr sig om sig själv, blir man ensam tillslut. Jag försöker lära min dotter det de lärde mig och mina föräldrar är idag lika underbara morföräldrar som farmor och farfar. Familjen är det viktigaste vi har. Tack vare min nära relation till mina far och morföräldrar har jag alltid haft respekt för äldre, jag har en inneboende respekt för allt det som de lärt mig, all den kärlek jag fått av dem vill jag därför sprida till nästa generation. Många barn lever idag ett liv långt från den barndom som jag hade, de har i stort sett aldrig umgåtts med någon äldre än sina föräldrar. Många i min egen ålder har heller aldrig upplevt detta p g a skilsmässor och frånvarande föräldrar. Jag tror inte att det är föräldrarnas skilsmässa som gör så att respekten för medmänniskor blir mindre i vårt samhälle, jag tror att det är misslyckade relationer inom familjen. Ett samhälle där vi inte längre värdesätter att bo nära varandra, utan hellre ska uppleva och uppfylla våra liv med så mycket som möjligt för att bevisa att vi klarar oss själva, även om ingen människa klarar sig helt själv hela livet. Respekt för mig innebär att kunna känna och ha kännedom om andra människors välmående och vilja hjälpa någon annan. Bristen på respekt för andra ter sig allt mer brutalt, kunde senaste idag läsa om ligor som åker runt och lurar sig in i äldres lägenheter. Ingen människa som har blivit älskad av sina nära gör så! De som lyckas i karriären, måste jobba och offra familjelivet för att "uppfylla" sig själva. De som inte klarar av att få ett jobb, tappar tron på sig själva och i och med det respekten även för andra. Jag tror därför att varje relation som skapas mellan generationer och olika kulturer är något som vi alla drar nytta av. Om vi lär oss att le, säga tack, hej och hej då! Har vi kommit långt för att lära oss att respektera varandra! Vi "svenskar" behöver lära oss familjegemenskap igen, efter generationer av skilsmässor och dåliga relationer. Istället för att lägga över allt ansvar på alla andra när det kommer till familjen och relationer måste vi bli bättre på att bry oss om varandra, även om kärleksrelationer tar slut. Jag menar inte att ingen ska skilja sig, jag menar att man fortsätter ha en god relation och visar varandra att vi bryr oss. Den som aldrig haft någon att respektera, respekterar heller inte andra!
Vad tycker du?
Kram och godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar